Idag bar det iväg upp till Alingsås,  en resa utan stopp brukar ta cs tre timmar,  med stopp ca fyra timmar.  Idag tog det 5 1/2 timme.  Barnen var jätteduktiga, men det det blev totalt stopp på motor vägen. Tre km körde vi i ettans växel, lite på tvåan, men det var inte alls mycket. Sen fick vi köra en annan väg och där var 90, men vi körde i ca 30-40. När vi kommit till Falkenberg var vi lite mer än en timme sena. Hade vi kunnat rulla på som vanligt hade vi i princip varit framme. Nu vaknade Nelli,  så det blev ett stopp på Max för att äta och det tog nästan en timme. Nu sover alla utan jag,  massa tankar som snurrar på om mamma. Hur det var när hon fick sin första stroke här hemma, i huset som vi nu bor i. Vi vet ju att hon föll ihop i ett rum och att hon sedan förflyttat sig ut till vardagsrummet,  mina syskon hade ju städat innan jag var uppe sist, men jag hittade blodspår på sovrumsdörren som jag tvättat bort. 

Imorgon ska jag besöka mamma,  min storebror sa att ibland ser det så fridfullt ut när hon ligger på sidan och sover,  men ibland när hon ligger på rygg och munnen är öppen och hon är vaken och den tomma blicken, där det inte går att få kontakt.  Jag har sett det här så många gånger när jag jobbade som usk. Det är  ingen lätt situation,  jag vet att hon kan ligga så här i många år,  men det kan ta slut när som helst också. Jag önskar att ett litet mirakel kan ske och att man kan få kontakt med henne, att hon skulle kunna del av sina barnbarn  några år till.  Men är hon som det är nu, vill jag att hon ska få somna in för gott. 

Det är jobbigt för killarna, inte för att de brukar träffa sin mormor så ofta,  men en så dålig mormor och samtidigt deras farmor som också är sjuk och  inte orkar träffa dem som tidigare. 

Det är ju nu man vill njuta av lilla Nelli och hennes utveckling,  ha tid och gott humör med killarna,  så är det så här :-(